flourtanten

Det finns relationer som håller livet ut och det finns relationer som tar slut. Relationer är ingen dans på rosor, eller det skulle man kunna säga att det är - men man får räkna med att man kommer sticka sig på en del törnar och ibland göra sig riktigt illa. Kärlek är både lätt och svårt. Det finns inget som är rätt och fel men det jag vill prata om är tungt och hårt, något många kan känna igen sig i  - jag vill prata om relationer som tar slut, och då främst en relation mellan två personer som en gång älskat varandra, ett älskande par.

När kärleken börjar är den mjuk och fluffig, man befinner sig i någon slags bubbla där det bara finns regnbågar och fjärilar, men när den tar slut har den en tendens att bli hård och kantig, bubblan spricker, ibland för en av de inblandade, ibland för båda två. Det är aldrig lätt när det tar slut, det är aldrig lätt att såra en annan människa.

Men när ett förhållande tar slut så är det inte bara med personen man älskat man bryter. Man har bildat ett band till hans familj, man har börjat umgås med hans vänner och somliga har även blivit dina vänner. Det tar slut med en hel umgängeskrets.

Det är inte bara personer man bryter med. Man förväntas att glömma allt man någonsin gjort med honom och hans familj och vänner. Saker man ser, saker som man gör påminner dig om honom. Planerna för framtiden som du och han drömt om, som känts nära men ändå så långt borta, försvinner, vad gör du nu?

Hjärtat, som en gång slagit så starkt och glatt slagit volter i bröstet, är nu tungt, hårt som en sten. Samtidigt som hjärtat blir hårt som sten så är det aldrig så litet och ömtåligt som när man just blivit ensam, det går så lätt isär.

Det är underligt att hjärtat, som är en muskel, kan bära på känslor och att det kan kännas som om det brister i tusen bitar.

Man är aldrig så liten som när man precis blivit ensam och väntar på en räddning. Det spelar ingen roll hur många fina vänner du har, hur många personer du omger dig med, du kommer i vilket fall känna dig ensam och den där känslan av att inte räcka till kommer gnaga och tära på dig. Den gnager och gnager tills du till slut tror att det verkligen är så; du räcker inte till, inte till något.

Det finns ingen genväg till att laga ett brustet hjärta och det är en hård tid som väntar. Man måste låta sig vara ledsen, men det får inte ta över. Det handlar inte om att glömma, man kan inte glömma en person man älskat och det kan man inte kräva av sig själv. Det handlar om att kunna se tillbaks på tiden man haft som ett minne, utan känslor, som man förhoppningsvis en dag kan se som något fint och minnas med ett leende på läpparna.

Den dagen du kan tänka på personen utan att det varken pirrar i magen eller värker i hjärtat, den dagen kommer vara en stor dag. Det kommer kännas som en seger. Det är nu du kan börja leva utan ett hjärta som gör ont för varje slag det slår.

Men det kommer dröja innan du vågar blotta ditt hjärta igen, lägga det i någon annans händer, ge någon annan makten över om ditt hjärta ska värka eller stärkas. Hjärtat vill man hålla för sig själv men sen händer det.

Ett handlöst fall, ett magplask rakt in i kärleken igen. När du minst anar det. Kärleken tar ett stadigt tag om dig och sveper med dig som om du var lätt som en fjäder och det blir fullt av fjärilar i magen som fladdrar vilt.

Och det finns inte så mycket du kan göra. Det kommer kännas jobbigt att lämna ut ditt hjärta.

Men vem vet, den här gången kanske det håller, kanske för resten av livet? Och om det inte gör det, så vet du att du kommer klara dig.

Det gör man alltid, på något sätt så klarar man sig, man är starkare än vad man tror. Hjärtat lappas ihop, sakta men säkert. Det kommer att bli helt, men det kommer för alltid bära ett ärr som ett minne av vad som varit, ett minne av då ditt hjärta brast, ett minne av den gången ett förhållande tog slut.